Jag har fått frågan varför vi ska en blogg i skolan. Det enkla men ändå ganska svåra svaret handlar om kommunikation. Det enklaste sättet att använda bloggen på är som en dagbok; man skriver vad man gjort under en dag eller två. Jag antar att de flesta bloggar fungerar på detta sätt. Den funktion som blir intressant för oss som lärare och elever är att både jag och framförallt ni, kan skriva och reagera på det som sägs och framförs på bloggen. På så sätt kan man (kanske) fördjupa kommunikationen.
Det som har hänt hittills på "Litteraturbloggen för Sp2d" är reaktioner på poster jag skrivit. Den som det kommit mest rekationer på är den som är minst intressant ur pedagogiskt perspektiv; den om orienteringen. Det är kommunikation ungefär som ett mycket långsamt mobilsamtal.
Matrixposten är i mitt tycke mer intressant. (Men vi är bara i början...) Alan svarade på mina frågor och kom med sina åsikter. Mitt svar går ut på att försöka fördjupa ytterligare, och så vidare. Om alla är med och reagerar på vad som skrivs kan det bli intressant.
Vad skiljer då mot en diskussion i klassrummet? Nu hamnar vi på klassisk svensklärarmark! Det är skillnad på att formulera sig i skrift jämfört med tal. Vi har inte samma återkopplingsmöjligheter i skriften (även om bloggen är bättre på detta än till exempel en uppsats). Ni blir alltså tvingade att tänka efter mer för att göra er förstådda. Det innebär samtidigt att det inte går att använda "msn-svenska" när man skriver här. Bloggen är också helt öppen, än så länge, vilket innebär att alla kan skriva här. Det innebär också att jag måste veta vilka ni är. Att då skriva att man heter "Belorofon" är inte helt käckt...
Men, men... Det är lång tid kvar och kom i håg vad Homer Simpson säger: "Trying is the first step towards failure."
/M
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Eller som jag brukar säga:
"Winners never quit! Quitters never win!"
har du någonsin sagt det?
Skicka en kommentar