Hej! Så här avarar Maud Nycander som gjort filmen om Marta på frågan om hur Marta mår idag: - Det är nästan så att Marta verkar må bättre än de flesta jag känner. När man träffar henne känner man att hon är otroligt nöjd med sitt liv, säger Maud Nycander.
Visst kan det nästan upplevas som provocerande med denna förnöjsamhet, medger hon. Men samtidigt ger Martas liv förhoppningsvis något slags perspektiv på våra egna.
- Marta är väldigt politiskt inkorrekt i vår tid. Vi har så höga förväntningar, vi ska ha så mycket för att bli nöjda. Jag tror att lyckan har mycket med förväntningar att göra. Det finns något i det som gör att vi blir väldigt sårbara.
Vilket perspektiv kan Martas val ge på ditt liv? Och hur höga förväntningar har vi/ni på våra/era liv? Varför kan vi inte acceptera hennes val som förnuftigt? (Jag antar här att de flesta i klassen inte såg det som förnuftigt...) Lämna ett inlägg!
/M.
PS. Kolla på bilden från Aftonbladet som jag hämtade från det nummer då "Nunnan" gick på TV. Parallellt med en artikel om Marta och Karmelitorden hittar man artiklar om vilka signaler man sänder på Facebook, en enkät om intimrakning, och så vidare... Vem har rätt eller fel: Marta eller vi? DS
20 kommentarer:
Tänk att vara först, jag som har kommit försent varje dag i veckan typ...
Först och sist, så har jag väldigt svårt för denna film, enda sedan jag såg det för första gången (typ förra julen), därför e detta väldigt mycket anti, men men...
- Svår fråga, för jag har svårt att relatera det till mitt eget liv. Hennes beslutet är så väldigt främmande. Liksom som att friviligt (i mina ögon) gå till Kronobergs häktet och säga "bura in mig på livstid, tack".
Vilken självövertygelse hon har, och samtidigt vilken introvert och diciplinerad personlighet hon måste ha. Beundransvärt på sätt och viss, att ha den styrkan och övertygelsen, kunna "släppa" allt det materialla, och allting annat (även sitt namn) och bara koncentrera sig på sig själv och sin tro.
- Tror de flesta har förväntningar om sina liv att de ska vara lyckliga. Marta behöver inte mycket fysiska ting för att uppfylla detta, medan vi andra behöver fler saker för att känna oss lyckliga. Fast hon har kanske själsliga förväntningar, typ lika starka som våra materiella? Sa hon inte att hon villa hjälpa alla människor? Att istället som vi gör utgå från sig själv och utforskar omvärlden omkring oss, utgår hon ifrån sin enkla och oföränderliga vardag och utforskar sig själv/sin tro, sin relation med gud? En upptäcksresare inom själen? Hoppas hon ger ut boken "Mina själsliga upptäckter" (ironi - som än engång visar min brist på förståelse).
Och just denna övertygelse att man genom att be kan förändra världen (som mamman vid midsommarbordet sa till den äldsta sonen) "Hitler kanske kom till makten för att inte du bad tillräckligt", är ju helt sjukt (mamman var dessutom inte ens född då). Och just denna tron på bönen, att den kan förändra världen mer än människans handligar kan, och därav (antagligen) tillbringa timmar i "inre bön" och gå i kloster, är sjukt! Be i måtta typ för att få hopp elr nått, men gud skall inte springa dina världsliga ärenden.
- Ett enkelt svar: För att man helt enkelt saknar förstålse för ett sådant beslut och kanske även för religiös tro? Och att viga hela sitt liv åt att be typ, är lika oförståerligt som det är beundransvärt.
Vid vidare eftertanke finns det en andlig dokumentär som är ännu sjukare (fast rätt tråkig, inte så intressant), nämnligen om nån snickare i värmland som har blivit bebodd (snarare besatt), av nån ande eller väsen som använder honom som sråkrör, genom att detta väsen tar över hans kropp tillfälligt och säger en massa saker. Fast som sagt, rätt tråkig, stackaren måste ha klyven personlighet.
Bra Henke, du har lyckats skriva exakt det jag skulle skriva. Alltså har jag inget att skriva just nu, återkommer senare.
Vill först varna för att jag i skrivandets stund är väldigt irriterad, dock på grund av något helt annat som inte har med Nunnan att göra.
När jag kollade på filmen så tänkte jag hela tiden hur löjligt jag tycker det är. Ska jag vara ärlig så tycker jag det är nåt fel i hjärnan, typ i samma kategori som de tjocka kvinnorna som tycker om att sitta på smala män i tv3. Jag fattar inte hur man kan älska Gud så mycket när man inte ens vet om Gud finns? Hon älskar ju tydligen Honom mer än sin familj, eftersom hon lämnar familjen för klostret. Han lillebrorsan blir ju till och med lite konstig.
På ett annat sätt tycker jag det är fegt att bara gå i kloster. Det är typ som att gå i ide som en björn. Jag tycker inte alls hon är modig som vågar "ge upp allt", jag tycker hon är en riktig fegis som struntar i allt, ägnar sig helt åt Gud och på nåt sätt inte tar några risker. Det är ju tryggt att vara där inom de murarna.
För jag tycker vi har höga förväntningar på våra liv. Man ska få en bra utbildnig, skaffa ett hysat jobb, en snygg kille att gifta sig med, skaffa ungar så föräldrarna får barnbarn och sen måste man köpa en större bil ifall man får mer än 3 barn. Marta struntar ju i alla dom förväntningarna, säger "hejdå" och går in i klostret. Så det är verkligen en skillnad mellan mig och Marre; hon tycker att hon är stark som gav upp någonting, men jag tycker att hon är svag som gav upp. För "gav upp" kan ju betyda olika. Jag menar det som att hon gav upp, dvs sket i allt och stack till klostret, men hon själv menar att hon gav upp, offrade.
Att hon är lycklig där är ju självfallet. Hon har ingen press på sig, det är harmoni for life. Slipper dagenefter-ångesten, alla deadlines och hon slipper till och med köpa födelsedagspresent till sin mormor, vars födelsedag man alltid tar fel på. ALLTSÅ så egentligen är hon ju dessutom självisk för hon struntar i sina vänner och familj och går in i klostret där hon själv mår prima pannkaka. Haha, känns som jag kan mala på om detta hur länge som helst.
Hursomhelst, jag tror inte vi kan acceptera hennes val som förnuftigt för att vi inte är speciellt religiösa. Det är ju egentligen skitsmart att strunta i allting och bara be och sånt ifall man tycker det är kul. Sen dessutom vara säkrad en plats i himlen, för det måste man ju bara vara? Det låter ju hur bra som helst för en troende. Sen att vi tycker det är sjukt korkat att skita i sitt liv i utbyte mot de sakerna, det beror ju på att vi inte tror på dem. Om man nu tror så stenhårt på Gud och att Han gett en liv, så fattar jag faktiskt inte varför man ger tillbaka det? Jag tror inte det är en reklameringsbar vara.
Nu känner jag att jag har skrivit en hel novell, vilket lite var syftet för då kanske ingen orkar läsa och sno alla mina smarta åsikter. Skulle bara svara på sista frågan också. Mitt svar är lite så där mellanbarnsaktigt faktiskt att ingen har rätt och ingen har fel egentligen. Jag tycker hon är konstig och hon tycker säkert jag är konstig.
Nä, nu orkar jag inte mer. Ska kolla på Vänner nu, det är det avsnittet när Chandlers rumskompis Eddie inte fattar att blir utslängd, det är ett av de roligaste. HE'S STANDING IN THE WINDOW HOLDING A HUMAN HEAD! Okej, det var nog ingen annan som tyckte det var kul, men jag skrattade till lite åt det själv så nu är jag lite mindre irriterad faktiskt.
Godnatt kompisar.
ps. heter det "reklameringsbar"?
Den här filmen var nog en av de sjukare filmer jag sett,näst efter "Hostel" och "Plötsligt i Vinslöv"
Vad för perspektiv hennes val har gett på mitt liv vet jag inte riktigt, kanske att jag har det ganska bra ändå eller att det finns riktigt störda typer därute.
Jag vet inte hur höga förväntingar omvärlden har på sina liv (ganska höga förmodligen) Nörd-Mathilda täcker det mesta, men själv bryr jag mig inte så mycket, jag tror på Murphys lag, framförallt den andra kolla http://sv.wikipedia.org/wiki/Murphy%27s_lag.
jag kan inte ta hennes val som förnuftigt för att ja, jag tycker det är idiotiskt att överge hela sitt liv för att sitta å mögla i nåt gammalt kloster. Hon sa nåt om att istället för att älska en man så fyller hon det tomrummet med Gud istället. Måste vara en ganska ensidig relation...
Jag tycker ändå att det är jäklit strongt att leva så enkelt och så hårt (med tanke på deras schema) och ändå ärligt kunna säga att man är lycklig. Men vad hon definierar som lycka är nog inte detsammma som jag skulle kalla lycka...
Och vem har då rätt? Ja jag tycker i alla fall inte att hon har det. Men i för sig så brukar jag inte heller ha rätt om mycket, alltså har båda fel.
Dagens favoritcitat från:
Totally Gay Nordic Dudes: "We will now use the power of the Continuum Transfunctioner to banish you to Hoboken, New Jersey".
PS. Hennes lillebror har fått en hedersplats på min "Worlds most annoying people" lista. DS.
Som Henke och alex också såklart, säger är det ju givetvis väldigt svårt och försöka jämföra hennes liv med mitt, eller ens försöka förstå eftersom det är en väldigt främmande och ovanlig situation, både för åldern och för dages samhälle.
Det är klart att alla vill uppnå olika mål i sitt liv och vill hinna med ex. göra en jorden runt resa medan andra kanske nöjer sig med att köpa en snygg sportbil. Vad vet jag? Men Marta menar väl att hon inte riktigt finner någon mening med att resa runder och ständigt vara på flykt efter något, eller att köpa en massa dyra prylar och samla på sig i sin super fräna lägenhet. Jag menar, gör prylar eller pengar mig lyckligare? (ok, ja faktiskt. För stunden iallafall.) Men egentligen inte. Jag köper saker men vill bara ha mer och mer och mer. Men till vilken nytta? Man blir ju ändå aldrig HELT nöjd. Vad hon menar, tror jag, är att hennes tro är evig dvs. Gud finns och kommer alltid finnas för henne och i henne och hon väljer väl därför att ägna sig åt det och nöjer sig med Gud och hennes relation, om man säger så.. Hon hittar allt hon behöver i sig själv och i hennes tro.
Vet egentligen inte vad jag snackar om, men jag kan förstå henne lite! Hon vill hitta sig själv, och hennes mening med livet och eftersom hennes tro då är så pass stark ("Inte fören man ger bort sig själv, kan man få Guds gåvor") så talar det väl för..
Säger inte att jag håller med men där ligger något i det. Men sen samtidigt kan jag tycka jävligt synd om henne, 18!! Vet man vad man vill med sitt liv då? Inte jag iallafall.
Men det är klart, är det de enda man har fått höra sen man ploppa ut så finns där inte så mycket annat och tycka..
Jaja, jag vet inte om detta var svar på dina frågor Martin, dock möed bättre än Alexs! :P
(Såg här nu att det har dykt upp två nya kommentarer efter mig, tog visst lång tid på mig ser jag..haha! =))
Att relatera detta till min vardag känns jätte konstigt. Jag kan inte i något fall förstå Martas beslut. Att när man bara är 18 år ta ett livsbeslut. Precis som Henrik skrev
"Liksom som att friviligt (i mina ögon) gå till Kronobergs häktet och säga "bura in mig på livstid, tack".
Så tänker jag också.
Om man bara tänkte på livs
situationen nu, vad händer efter studenten?
Man har typ ingen aning.
Marta måste ha en jäkla självövertygelse.
Hon realterade hennes beslut ungefär såhär (jag uppfattade det så)
Hon sa att många männiksor åker jorden runtför att uppleva saker hitta nya vänner osv. För henne att gå i kloster, är detta ungefär "samma" upplevelser. Men det hon upplever är sig själv, sitt inre gud osv.
För mig är det helt oförstårligt. Men det är mycket här i världen som är det, typ krig ? jag förstår mig inte på krig, jag förstår mig inte på hennes beslut. Besluten har något gemensamt. Allt har med Religon och en tro att gör. Så enligt mig är tro och religon ganska meningslöst. (Fast jag vet inte om jag hade klarat mig utan julafton) Men egentligen hur många tänker på jesus födelse under julafton?
Jag tycker att Marta är väldigt konstig eftersom man lämnar bara inte sin familj och stänger in sig i ett mycket strängt kloster där man nästan hela tiden lever i tystnad. Jag menar, vad är det för liv? Varför lägga allt bakom sig för att fokusera på någon som man egentligen inte ens är säker på existerar?
Visserligen kan det ändå vara lite förståeligt varför hon gjorde som hon gjorde. Hon växte trots allt upp i en katolsk familj där de var extremt religiösa, de hade en egen kyrka till och med.
Varför vi inte kan acceptera Martas val är därför att vi lever i ett samhälle där kyrkan och Gud inte är så centraliserat längre. Jag menar, hur många av oss går till kyrkan varje söndag till exempel? Det är liksom inte lika många som tror längre. Jo, de kanske tror på att det finns en gud men inte tänker de lägga hela sitt liv bakom sig för att bura in sig i ett kloster som är rena rama livstidsdomen.
Ja, jag tycker att alla människor har höga förväntningar på sitt liv till skillnad från Marta vars syfte är att tjäna Gud i hela sitt liv. Vi förväntar oss att få ett bra jobb, kanske tjäna mycket pengar , vara bäst helt enkelt. Martas förväntningar kan inte vara så höga och på grund av detta sätter hon inte så stor press på sig själv dag ut och dag in. Hon behöver inte tänka på sitt utseende, eftersom hon är nunna, hon behöver inte plugga som en galning till ett prov som hon ska skriva nästa dag etc.
På ett vis är Martas liv väldigt lugnt och kanske beror all tystnad i klostret för att man ska frigöra sina tankar. En av de positiva sakerna att bura in sig i klostret måste antagligen vara att du slipper tänka så mycket på framtiden eller andra vardagliga problem som t.ex. vad du ska göra efter gymnasiet, om du gå eller cykla till din kompis eller om du ska se ”Heroes” ikväll.
Efter studenten valde hon att göra det ”enkelt” för sig själv och bura in sig för att endast tänka på en enda sak jämnt och ständigt, nämligen Gud. Dock skulle jag aldrig kunna vandra omkring i ett kloster och tänka på någonting jag fullkomligt struntar i. Att vandra i nästan evig tystnad kan kanske vara lite avslappnande eftersom man låter tankarna flöda men nej, efter ett tag hade man blivit galen och bara velat skrika. Jag tror att endast folk som är lite introverta hade klarat av ett liv i kloster för så mycket man måste gå tyst under alla dagar hade fått en extrovert person att explodera.
Oj, detta blev lite långt men...
hej, otroligt vilka smarta klass kompisar jag har =D! Jag instämmer på det mesta faktiskt.
Man måste vara speciell om man är villig att skänka bort sitt eget liv för någon annan som vi egentligen inte vet finns. Låsa in mig i ett kloster är nog det sista jag skulle vilja göra. Jag menar aldrig kunna se havet mer, aldrig kunna se en hund (om man itne har en på gården :p) aldrig kunna se alla snygga kändisar ute i världen! Inte prata under hela dagen förutom några få timmar :O! Jag hade kännt precis som Alexandra tror jag, att man bara vill skrika till sist. Socialt sällskap behöver man! Kärleken till Gud är inte ömsesidig, så jag fattar inte poängen, hon kan ju inte riktigt PRATA med Gud liksom.
MArta lämnar allt bakom sig enbart för att lägga sin själ i guds händer. Håller med nörd-mathilda: För henne är Gud vilktigare är familjen! På det sättet kan man tycka att hon är självisk, men egentligen inte. För hon offrar sig själv till Gud, det är väl allt annat än själviskt! Fast när det väl komemr till den kritan tycker jag att man SKA vara självisk. Det är ju ditt liv och ingen annans. Det är du som bestämemr hur du vill att ditt liv ska vara. marta verkar bara ge upp sitt liv och börjar istället leva enligt Gud, för Gud. Guds tjänarinna typ:P!
Det är klart man har höga förväntningar på sitt liv. Jag planerar ju inte att vara mellan två jobb livet ut och leva på massa bidrag. Alla vill ju ha bra jobb med mkt pengar och en snygg man och perfekta barn! (VVV;D)
Men Marta, hade hon alltid velat bli nunna? eller vad var det som gjorde att hon ville det? Hon hade ju allt man kan önska. Visserligen kom hon från en xtremt religiös familj, men endån!
Hennes liv menar att bli tillbringat i ett kloster. Hon valde att glömma bort Marta för alltid och iställlet födde hon en ny människa- Syster Maria. Marta finns ju inte längre! Hon har raderat allt ur hennes tidigare liv, förutom familjen kanske :P
Men imed vi är inte vana att vara så religiösa, vi går inte i kyrkan varje söndag längre. Kyrkan står inte i centrum. Hade jag fått denna frågan för mååååånga år sedan, hade jag antagligen svarat annorlunda, då hade jag tyckt att det var förnuftigt av henne att offra sig till Gud. Men nu när det är 2008 och den livsstil vi lever i, verkar det bara konstigt, och man får "Hur-skulle-man-vilja-kunna-göra-det-känslan?"
jag tycker faktiskt båda har rätt, hon har ju rätt på sitt sätt och viseversa.sätter man in sig i hennes situation förstår man liite, och tvärtom :P
Nu ska jag sluta skriva had ejag tänkt!
see you later alligator! ;D
jag tycker inte att det är helt fel med det valet marta gjorde, eftersom jag tycker att alla har rätt till att välja sin egen väg här i livet och hon valde sin. men det får mig att tänka att jag tror inte att hon valde det livet helt själv utan att föräldrarna hade stor påverkan i det. själv tycker jag att det är sjukt , hade själv aldrig kunnat välja en sån väg det tror jag inte, iallfall inte med allt jag redan har fått uppleva, och veta hur mkt mer det finns att upppleva där ute. men om man går tillbaka i tiden, och vi alla hade levt det liv som martas familj levde, så tror jag inte att det hade varit så konstigt om fler av oss hade blivit nunnor. eftersom de var verkligen religösa färäldrarna och deras omgivning där hemma. att ägna hela sitt liv till gud, behöver inte egentligen betyda att hon ger upp sin egen familj, så håller ej med matilda. för att marta kanske tror att genom att be varje dag till gud och ägna sig åt honom , kanske ger ett bättre liv åt henne och sina nära och kära, förmodligen så tänkte hon att hon skulle få ett bättre liv efter döden i himlen. som hennes llillebror sa, då de kan leka... på något sett så tycker jag att marta borde skatta sig lyckligt lottad eftersom inte hon behöver ngn levande människa omkring sig förutom gud, för att vara lycklig, hon behöver inte den senaste mobilen, och alla fina saker för att vara glad. på de sättet så avundar jag henne, men tycker samtidigt synd om henne efter som hon inte har någon hon älskar runt om sig. . det var allt från mig tack och hej! :D ahahh
Fast än att det är fullkomligt omöjligt för mig att förstå Martas beslut så kunde jag inte hjälpa att jag kände mig lite misslyckad när jag såg vilket enormt styrka och disciplin hon hade. Medans många 18-åringar får ångest över vilka jeans de ska köpa, kunde hon fatta ett beslut som påverkade hela hennes framtid, hela hennes liv och inte känna någon ånger över det. Det måste krävas en enorm tro för att ringa in sitt liv på det sättet, för att begränsa sig så. På något sätt avundas jag henne, hon tror verkligen på något – hon har hittat sitt kall – ett definitivt skäl till livet, men vad tror jag på? Vilket är mitt definitiva skäl till livet?
Men hur kan man viga sitt liv till något man inte ens kan bevisa existerar? Om Gud nu skapade jorden för att vi skulle leva här, hade han då verkligen velat att vi skulle sitta bakom en klostermur och inte se hans mästerverk? Hade han då inte velat att vi skulle upptäcka allt det där fantastiska han skapat? Jag förstår inte riktigt…
Jag förstår inte heller hur man kan vara Gud trogen genom i princip enbart bön? Är det inte handlingar som borde räknas? Istället för ”förhoppningar” om att saker ska bli bättre?
Jag håller med ”nörd-matilda” om att Marta faktiskt fly ifrån verkligheten, hon tar på något sätt det säkra före det osäkra. Om Gud finns – Ohh yeaah, this is heaven.. men om Gud inte finns och vi bara dör – får hon aldrig reda på det.. herregud vilken ångest.. Hon måste verkligen vara tvärsäker på sin sak, frågan är om det är hjärntvättning eller tro.
För min egen del så hade jag inte kunnat leva efter en bok som antagligen är ganska efterkonstruerad eftersom det är några tusentals år det där hände. Efterkonstruerad av manipulativa människor som ville ha makt och pengar, jag menar till och med nutidens katolska kyrka är oerhört korrupt!!! Vad säger att de inte bara har hittat på hela grejen? De har ju fått in rätt mycket kollekt på dehär åren.
Människan är desperat efter en mening till livet, och vad är inte bättre än att få en Gud att tro på - var snäll och generös så får du en plats i himmeln – oerhört bekvämt och praktiskt.
Förresten? Hur kan folk veta allt det där om när Gud skapade världen, människan existerade ju inte, och om Eva och Adam berättade det för sina barn som berättade det för sina barn som berättade för sina barn, ehhmm ni förstår… eller berättade Gud det lite senare… jag vet inte. Det låter bara för otroligt.
Jag tycker – stackars lilla Marta som inte verkar tänka själv, utan bara går på allt utan att blinka. Om det nu finns en Gud – han måste vara en jävligt självgod typ som vill att kvinnor och män ska offra hela deras liv åt honom – bara sitta och be – inte prata… vara inlåsta i princip!!! Nej, så är i alla fall inte min Gud.
svårt att tillägga något när filmen är så lättolkad: flicka bor hemma. Flicka har det bra hemma. Flicka vill ha Gud istället för livet. Flicka flyttar till kloster. Flicka får det bättre i kloster. Flicka kommer dö ensam med gud på hennes sida! eller.. har vi missat något?
Tråkigt att man har så ambitiösa klasskompisar så inlägget knappt hinner landa innan hälften är framme o hugger, ska dock göra ett försök att tillfredställa någon läsare eller eventuellt MAGISTERN.
Förstår inte riktigt hur matilda menar då hon säger att Marta är feg som ger upp.. Tänk själv hur svårt de kan vara att bryta en trend eller fatta ett svårt beslut. Att göra något man själv tycker är rätt men "alla" andra tycker är fel. Kan ta vardagsexmpel som ett par jeans, du tycker dem är snygga medans alla andra tycker dem är fula, tar man då beslutet att använda dem och struntar i alla andra eller följer man strömmen (kompisarna) och struntar i att använda dem för att slippa fatta ett upprörande beslut och bara följer med? Marta är modig och struntar i vad som är "rätt" och "fel", hon tar inte den lätta vägen, hon ger inte upp utan offrar allt.. vill vi inte använda jeansen efter polarna skrattat kan vi gömma eller glömma dem, vill Marta smaka på livet kan hon bara glömma de! Är det skönt att slippa pressen på livet och gömma sig i ett kloster, tror knappast de och då kan jag inte hålla med om att hon tar den lätta vägen! Det vi (dem flesta av mina flitiga kompisar)verkar mena med lycka är att hitta en mann/fru skaffar barn och ett schysst jobb. Är det så lätt, är det svart på vitt, är det rätt eller fel.. enligt mig kan man aldrig svara på vad som är rätt och fel och därför har man väldigt svårt att tolka beslutet, hon gör de hon anser rätt och vi tycker hon har fel, vem vinner diskussionen?!
ÄR hon korkad som väljer att älska Gud när hon (väljer att använda ordet hon till Gud för att uppröra) har svårt att älska henne tillbaka.. Vad är korkat? Garland Greene (roll i filmen Con air) sa att folk tyckte han var korkad och galen för han körde genom 5 delstater (inte säker på antalet) med en annan killes skalp på sitt eget huvud, men han tycker att alla andra är korkade som går till ett jobb dem hatar för att komma hem och käka mat dem egentligen inte tycker särskillt mycket om.
Allt är kanske inte svart på vitt och det gör att hennes beslut blir lättare att förstå man kan vända och vrida men förhoppningsvis har hon inte bara hoppat på något utan antagligen tänkt igenom ett par gånger.
Jag tycker att hon är korkad men försöker se från olika perspektiv, ifrågasätter inte vad någon skriver (förutom subjektivamatilda som jag argumenterar emot för hon skriver så intressant) utan försöker som sagt granska från Martas perspektiv.
tack för mig!
Det måste ju ses som en hyffsad upplevelse att komma i direkt kontakt med gud som hon enligt sig själv gör genom dessa böner osv. Sen hade det kanske inte varit helt fel upplevelse att finna sig själv eller att lära känna sig själv,som hon också gör. Men att påstå att detta kloster är det ultimata stället hmmm??
alltså under min uppväxt så har ingen i min familj haft något med religon att göra det är bara en i hela familjen som är döpt. Så det är ganska svårt att förstå hur man kan offra sitt liv till "gud" på det sättet hon gör. men jag skulle själv säga att det är för hon har blivit så extremt uppfostrad inom den kristna tron, så det har blivit hennes liv.
Vilket perspektiv kan Martas val ge på ditt liv?
Och hur höga förväntningar har vi/ni på våra/era liv?
- Det är nästan så att Marta verkar må bättre än de flesta jag känner. När man träffar henne känner man att hon är otroligt nöjd med sitt liv, säger Maud Nycander.
Jag tycker inte att man kan säga att Marta varken gör något som är rätt eller fel. En sak som är rätt för någon, är fel för någon annan, och så kommer det alltid att vara. Är detta rätt för Marta, har hon väl gjort ett klokt val, eller? Om hon nu ”mår bättre än de flesta” och ”är otroligt nöjd med sitt liv” är det väl underbart?
I dag är det många som inte mår särskilt bra. Både yngre och äldre. Och inom en period av ungefär en vecka så har jag läst, i olika tidningar, tre stycken ”så här finner du lyckan-reportage”. Detta signalerar väl att det är många som känner sig vilsna och inte hittar den där lyckan? Jag tycker det är lite skrämmande.
Tänkvärt är också att flickan som vann Lilla Melodifestivalen 2008, sjöng om sin vän som tagit självmord...
Jag tror att många har för stora förväntningar på sina liv. Jag menar inte att man inte ska ha förväntningar, men man kan inte räkna med att lyckan kommer till en utan att man behöver lyfta ett finger.
Vi lever i ett samhälle som kanske ofta ställer höga krav på oss, men frågan är om det inte är många som klagar lite för mycket. Borde vi inte vara väldigt glada över allt vi har? Hur hade det blivit om alla försökte uppskatta de små sakerna i livet?
Följande inlägg kan betraktas som en anekdot (stavning??), då det inte tillför sakfrågan någonting. Faktiskt rätt roligt att se sättet folk argumenterar på. Synd bara att vi inte hade någon riktig benhård troende i klassen, skulle göra det lite mer intresserant då vi alla verkar vara en samling ateister!
Livets mening? Svår fråga. Om man inte kan hitta någon mening, får man skapa sig en. "Och på den sjätte dagen, skapade Adam Gud". Gud är skapad av människan, för människan, med syfte att ge människan vägledning genom hennes liv och fylla hennes liv med mening. Behovet av högre, ledande gestalt (gud = auktoritär som människan följer?) från människan är tydligt ty man ska komma ihåg att det fanns en period då kristendomens gud inte fanns, då vi hade Thor, Oden och Freja, de antika, egyptiska o romerska gudarna, alla asiatiska saker, och en massa naturreligioner m.m.
Därför är det viktigaste inte om gud finns (för det gör han ju inte), utan om man tror på honom? Om man sedan tror på honom (som någon bärmhärtig fadegestalt), skänker den tron (förhoppningsvis) vägledning, hopp och kanske tröst. Om man inte (helt/delvis) tror på honom då? Har man då ett tomrum som måste fyllas ut med någonting? En massa frågor som man måste finna svaret till? Eller kanske lever man bara i nuet (altså denna ha-kul-så-mycket-som-möljigt-stil)? Kan man tro på sig själv istället? Alltså på övertygelsen om att man är betydelsefull som individ och har någon sak i samhället att åstadkomma? (Vill inte verka självisk, skrytsam eller ngt annat negativt, men jag hör nog hemma i den gruppen, trots mitt extermt dåliga självförtroende).
Marta hade sin livs mening klar från tidig ålder. Kanske är vi avundsjuka på henne då inte vi har en lika klar bild av vad meningen med livet är? Utifrån en icke-troende ögon är valet fegt, att hon undanflyr verkligheten men det bottnar ju i att vi inte har någon förståelse för vad hon vill med sitt liv. Är hon hjärntvättat? Visst hon är extrem, företeelsen med 19-åringar i kloster är inte vanlig direkt. Hon är uppväxt med (hjärntvättat) med en rätt extrem religiös tro. Föräldrarna formar barnet. Hon har ingen chans att värja för den kristna tron då hon lever i ett sådant hem med en sådan vardag.
Tycker verkligen inte att man ska kritisera henne för hennes val, men tänk på så många saker som hon inte kommer att få uppleva. Resa, upptäcka platser, skaffa familj, och livserfarenheten?
"Nä, nu får jag sansa mitt skrivande, ty jag tyar inte hålla ögonen öppna."
Säger bara en sak, Carpe Diem!
Hej
jag pallar tyvärr inte läsa igenom alla andras inlägg (måste alla skriva så aplångt) dessutom har jag endast ett par minuter på mig att göra detta då jag väntar på att middagen ska bli klar...alla var säkert megaintresserade av att veta det, meeen iaf, så här ser jag det!
Jag tycker som de flesta att martas liv verkar apkonstigt, de e ju la int helt normalt o ha en kyrka på gården liksom, men samtidigt som jag tycker det tycker jag inte att det är helt fel. Jag menar Marta är uppvuxen med den starka kristna tron och tycker säkert att det är normalt med en kyrka på gården, att jesus är bra är ju allt hon fått höra verkligen KONSTANT i 18 år, konstigt att hon tycker som sina föräldrar liksom? och ja det är helt enkelt hennes tro, så om hon vill gå i kloster får hon väl göa det? Även om de är ett redigt strängt kloster och de är ju inte lide sjukt att hon ger upp sin familj för klostret, men är inte det hennes val? jag tycker iaf att man borde acceptera det om hon nu känner att det är vad hon vill ägna sitt liv åt. nu råka jag svara på sista frågan men de ju för attsingen taniken som räknas!
hmmm... perspektivet på mitt liv e väl typ att ja, tänk så lite hon nöjer sig med egentligen, hon bara liksom ger upp allt de roliga mot ett sketet broderi som tidsfördriv, o de kan jag ju säga att jag aldrig skulle göra. Men när jag tänker efter så är det ju ganska modigt av henne att bara offra hela sitt liv bara sådär.. men ja som sagt, hon tror ju sjukt inbitet på de hon tror på, och därför känner väl hon att hon inte kunde gjort något bättre med sitt liv.
Jag själv kan jag väl erkänna har ganska stora förväntnigar på mitt liv, jag har vissa personliga mål och saker jag vill göra som jag helt enkelt ska försöka få gjorda. Men jag antar väl att Martas stora mål i livet var att gå i koster, nu har hon gjort det, nu är hon nöjd, och så var det med det. Jag gissar att hon fått någonsorts inre frid och vad är det som ä fel med att låta henne nå den friden på det sätt hon väljer att nå den på, alltså genom att gå i kloster...????
Tack för mig!
Hejdå!
-Ja bredvid hennes livsval så ser mitt liv otroligt bra ut, enligt mig. Jag kan ju tycka, precis som de flesta andra, att ett liv i mestadels tystnad och ett liv där man i princip bara har sig själv, inte är något man strävar efter precis. Visst, människan är en individ men har vi inte nästan alltid levt tillsammans? Jag kan säga att jag hade aldrig klarat av att leva med endast mig själv. För det är ju det hon gör. Större delen av dygnet får hon inte prata med någon och hon får inte ens skaffa en bästa vän. För mig är det svårt att förstå hur någon kan klara av att leva helt med sig själv. Men samtidigt som jag verkligen inte kan förstå henne så beundrar jag henne. Tänk att kunna vara så lycklig och att inte ha ett enda problem i världen. Så visst, hon lever i extrem enkelhet men samtidigt verkar hon ha det otroligt bra. Dock, så precis som jag säger så ser ett annat "normalt" liv flera hundra gånger bättre ut än hennes, men det är ju upp till var och en att tycka.
- Ja, det är väl klart att man har höga förväntningar på sitt liv. Vi vet vad vi kan få och vi vill ha det. Det är ändå lite sorgligt att hur mycket vi än har så kan vi alltid sitta och vara missnöjda med vad vi Inte har. Det är väl det som Marta slipper, hon har redan allt hon vill ha och hon har redan uppnått allt. Vi i vår värld av materiella ting är så sjukt hagalna och vi nöjer oss i princip aldrig. När man tänker efter så lever många sina liv i strävan efter något bättre. Det är väl inte förrän man blir lite äldre som man börjar uppskatta vad man har, men vad vet jag, jag är ju bara 17 år. Jag kanske är helnöjd med min tillvaro om några år och känner att jag har uppnått det mesta eller iaf nöjer mig med tanken på att jag omöjligt kan uppnå allt.
-Ja, att vi inte kan se hennes val som förnuftigt är väl för att hon växte upp under andra förhållanden än vad vi gjorde helt enkelt. Jag kan inte tänka mig in i hennes situation. Jag kan inte tänka mig att tro så innerligt på något att jag skulle kunna offra mitt liv för det. Jag kan inte förstå hur hon kan ge sitt liv åt något som hon faktiskt inte vet finns. Hon kan ju tro på det, men hon kan aldrig säkert veta att det hon tror på verkligen finns. Antagligen är det därför vi inte kan förstå eller acceptera det, för vi har inte en så stark tro på någonting. Därför känns det för oss meningslöst.
Ojdå, mitt inlägg kanske var lite otydligt…
Jag menar mer så, att den världen Marta ”väljer bort” kanske inte är så fantastisk alltid. I filmen sa hon något i stil med att hon vinner mer än hon offrar, och då kan man väl inte säga att hon ”går miste om en massa saker”? Eller jo, hon missar ju en massa saker, det gör hon, men om det hon upplever i klostret är mycket, mycket bättre, då är det kanske inte så konstigt att hon väljer det livet istället?
JAG och säkert de flesta andra i vår klass skulle klart känna att vi gick miste om livet om vi stängde in oss i klostret, men uppenbarligen gör inte Marta det. Jag kommer nog aldrig att förstå hur starkt hon känner, och därmed är det ganska omöjligt för mig att förstå hennes val...
- Okej , äntligen vill bloggen fungera även för mig , så jag också kan vara duktig och skriva ner något här (: .
Dessvärre känns det som om alla mer eller mindre har tyckt & skrivit lkadant , att jag helt enkelt inte har så mycket nytt att komma med . .
Men ja , till frågorna .
Inte heller jag kan riktigt sätta mig in- och förstå hur Marta kan fatta ett så stort beslut som hon faktiskt gör . Efter att i 18 år ha upplevt ett , för oss , helt normalt liv med skola , kompisar , killar & andra fritidsintressen , helt plötsligt lämna vänner och familj bakom sig för att helt och hållet ge hela sitt liv åt Gud och hans tro , är för mig ofattbart .
Men antagligen tänker & resonerar Marta på ett helt annat sätt än vi överhuvudtaget kan föreställa oss . Ingen av oss har växt upp så närma Gud som Marta har gjort , inget vet hur mycket han betyder för henne och vad hon prioriterar .
Precis som många andra har skrivit här , uppskattar Marta de små sakerna i livet som vi andra kanske tar för givet . Att kunna gå ut i klostrets trädgård eller att få sitta och sy tillsammans med de andra nunnorna var för henne lyckliga stunder .
Men att i början av filmen se hur närma Marta står sin familj , hur lyckliga de är tillsammans och hur alla älskar varandra , känns det konstigt att hon faktiskt lämnar all denna kärlek bakom sig för evigt , för att leva resten av livet i klostret , enbart med kärleken från Gud . Kanske betyder den mer för henne , det är kanske den kärleken som ger henne bekräftelsen hon mår bra av . Jag vet inte . Man måste vara Marta för att förstå det . Och det är inte någon av oss som är det . .
Skicka en kommentar